Matematiken som sublimt objekt

bilden är hämtad från Ursmart

Den slovenske filosofen Slavoj Žižek använder termen "sublimt objekt" för att tala om delar av verkligheten som vi av någon anledning upplever som speciella, men svårfångade. Ludwig Wittgenstein beskriver något liknande i en av anteckningarna publicerade i Om visshet där han skriver om det "till vilka man som förhäxad gång på gång kommer tillbaka". Den del av verkligheten som ligger längst bort inom vår upplevelsehorisont, men till vilket vi eller vi i ett sammanhang ofta återkommer. Idag funderar jag kring skolmatematiken. Allt oftare på senare tiden hamnar jag i diskussioner där frågor om matematiken väcks. Frågorna vandrar från hur multiplikationstabeller kan automatiseras, till hur mobiltelefoner (eller datorer eller miniräknare) ändrar våra matematiska strategier till själva grundfrågan Vad är matematik? Där finns också äldre erfarna människor som berättar om hur lite matematik de tycker sig ha använt i sitt liv. Utav en slump fick jag tag i ett avhandlingsutkast som just rör dessa frågor och var ur nedanstående citat är hämtat:

Typiskt för skolans sätt att tala och förhålla sig till matematiken är att den framställs just som något man i skolan aldrig till fullo kan behärska. Skolans kursplaner innehåller alltid mindre delar av matematiken. På en psykologisk nivå motsvaras detta faktum av en känsla – delad av lärare och elever – av att vara relativt okunnig i förhållande till matematiken "som helhet".

I skolans diskussion om varför matematiken är viktig beskrivs den ofta som ett oundgängligt redskap för ett aktivt medborgarskap, vilket kontrasterad mot den gamle aktive, framgångsrike medborgaren som säger sig ha använt väldigt lite matematik blir till en märklighet. Eftersom jag själv erfar att jag tycker att matematiken är speciell och viktig, men också har uppenbara problem med att berätta varför fortsätter jag med intresse att läsa Sverker Lundins avhandlingsutkast som du hittar via den här länken >