Terrakottaarmén, webben och den svenska skolan

Retoriska liknelser mellan krigsmaskiner och skolväsende är väl inte det första som faller en in(?), men just den här morgonen kan jag inte låta bli (och det har ingenting med utbildningsministerns bakgrund att göra). Nej, det här kommer snarare att handla om yta och djup, om skolor vars hemsidor uppdateras typ två gånger per år och om en vuxenvärlds oförmåga att förstå vad kunskap i relation till webb (och då snarast social webb) redan är.
Är det nån som ibland har känt sig som en terrakottafigur när det kommer till hur skolans hemsida ger dig ett ansikte, en plats, ett rum - en del i en organisation? Och vem skyller du det på? Kejsaren?

Med en möjligen naiv, teknikoptimistisk och lite kommunikationsromantisk föreställning (a la Habermas) går det kanske att säga att Kejsaren bara finns där så länge vi själva tycker att det är bekvämt att han finns där.

För den sociala webben är inte bekväm. Och även om jag inte har något emot snygga fasader (flashiga designade hemsidor o dyl) så är det det obekväma i den sociala webben som tilltalar så mycket när det kommer till kunskap. Hur obekvämt kan det inte vara att behöva formulera sina göranden i en aldrig sinande ström av texter, videoklipp, ljudklipp? Att plötsligt befinna sig i ett sammanhang där kunskap och kunskapens villkor blir ett rörligt mål...

Vi lever i en tid då det inte längre finns några ursäkter för att inte göra det som de allra flesta ungdomar redan gör - det vill säga att inte göra någon skillnad på webb/ickewebb när det kommer till vår föreställning om vad verkligheten är. Att sedan verkligheten i sig inte alltid är så transparent är en annan fråga.

Att föräldrar och särskilt elever för länge sedan genomskådat skolor som i augusti varje år "ställer" upp sina terrakottafigurer på skolans hemsida (med lite tillhörande dokument) är jag helt övertygad om. Många av de e-kurser som erbjuds från Pedagogiskt centrum hösten 2009 kommer därför att handla om att bli till på nätet.

Ha en skön sommar